Jari Mäki

Ja kära vänner & läsare, idag har jag gjort det jag aldrig trodde att jag skulle göra!
Jag har anmält 1:a våldtäckten, den som jag upplevde på “Alla hjärtans dag-Helgen” för snart 2 år sedan!

Det var jobbigare än jag hade trott, jag var verkligen tvungen att gå in i det hemska minne jag gömt undan… & jag kom ihåg saker jag inte ville komma ihåg..

Jag satt seriöst o grät.. & ni som träffat mig, vet att jag oftast brukar sitta o småskämta om det o skratta när jag berättar om våldtäckten, nu strömmade tårarna!

Jag mindes så hemska saker!! Saker man bara har i sina hemskaste mardrömmar, såna där saker som bara visas på CSI..

Men efteråt, jag kände mig 200kg lättare!!

Fattar ni?!
Jag har anmält det! Jag övervann en av mina största rädslor!

Jag är så j*vla stolt över mig själv!!

Hur tänker du när du ber någon om förlåtelse? Vad är en ärligt en menad ursäkt för dig?

Jag ber om ursäkt när jag har gjort något fel och både vet och känner att jag inte bara har gjort fel, utan verkligen ångrar det. Och i min ursäkt ligger en avsikt att inte göra om det. Varför skulle jag be om förlåtelse om jag inte menade det, eller om jag tänkte göra om samma sak? Men genom åren har jag flera gånger förundrats över att det uppenbarligen inte är så alla ser det. Det har då ofta handlat om människor som gör något fel, ber om ursäkt och sedan ganska kort därefter gör likadant igen. Är det då en ärligt menad ursäkt?

Hos vissa människor finns det vad jag skulle vilja kalla för en ”ursäktsinflation”: de ber om ursäkt gång på gång, men utan att egentligen verka förstå varför de ber om ursäkt för och deras ursäkter blir därför allt mindre värda. Varför be om ursäkt om man
1) inte vet att man har gjort något fel och
2) inte menar det, vilket man inte kan göra om man inte vet varför man ber om ursäkt.

Med lite distans och perspektiv har jag sett att ständiga ursäkter blir meningslösa brickor i ett passivaggressivt spel. Jag uppfattar dem som ett sätt att slippa ta ansvar för det man gör och säger ifall det skulle visa sig vara fel och ett sätt att visa underdånighet och sårbarhet. För inte kan du väl gå emot någon som är så sårbar? Inte kan du väl bli irriterad på någon som så uppenbarligen är i underläge? Inte kan du väl bli arg på någon som faktiskt ber om ursäkt? Jo, det är precis vad jag kan. Och blir. Be inte om ursäkt om du inte menar det. Och inse att oavsett ursäkter så måste du fortfarande ta konsekvenserna av ditt handlande.

Det kan handla om småsaker: personen som ständigt glömmer att hålla upp dörren för den som kommer bakom och gång på gång släpper dörren i ansiktet på andra, kollegan som ”glömmer” att plocka i eller ur diskmaskinen, barnvagnsföräldern som ständigt kör på andra; ursäkten trillar lätt från tungan men beteendet ändras inte. Är det då en ärlig ursäkt? Det kan också handla om större saker, beteendemönster som stör och förstör för andra människor, och hela relationer, och som man ursäktar men sedan inte ändrar på. ”Det är ju så jag är.” Missbrukaren är väl ett praktexemplar, men långt ifrån den enda som gör likadant; ber om ursäkt för ett beteende som vederbörande inte har för avsikt att förändra.  Men det kan också vara så att man ber om ursäkt för att man vet att det är det som förväntas, utan att egentligen förstå vad det är man borde be om ursäkt för. Och om man inte förstår är det lätt att upprepa samma sak igen. För den som verkligen menar sitt förlåt, förstår och ångrar sig, gör väl inte om samma sak.

Ett exempel, som jag har stött på många gånger, är personer som söker uppmärksamhet på ett passivaggressivt sätt: när jag t.ex. inte svarar tillräckligt snabbt på ett meddelande kommer en fråga om jag fått deras meddelande, följt av en ursäkt för frågan och att de ”förstår” om jag har annat att göra, följt av ytterligare frågor om svar om jag fortfarande inte svarar tillräckligt snabbt. Aggressivitet följs av krypande följs av aggressivitet. När jag påpekar att jag svarar när jag hinner och om jag har något att säga, för att jag inte ser någon anledning att svara om jag inte ser att det finns något att svara på, kommer påfallande ofta ett tack för svaret och förlåt att de tjatade. Men inom kort upprepas samma sak. Det har hänt att jag blivit så provocerad över det här svarstiggandet att mitt svar blivit hårdare, mer direkta och kortare än vad det var tänkt från början, bara för att få tyst på tjatet. Jag har också vid upprepade tillfällen fått förklara att jag inte uppskattar att bli tjatad på för saker som varken är mitt ansvar eller så viktiga att de hamnar högst upp på Att göra-listan. Svaret på förklaringen? Ursäkter, ursäkter, ursäkter, ”jag förstår”, ”jag ska tänka på det”, ”jag ska inte göra så igen” osv. Och så händer samma sak igen. Vilket gör ursäkten ekande tom. Be inte om ursäkt; låt bli att göra om det!

Sedan finns det människor som aldrig verkar be om ursäkt. Jag vet inte om de har så utsuddade gränser mellan rätt och fel att de inte tycker sig göra fel, ens när de sårar andra, eller om de bara tycker att det borde räcka att de erkänner att de har gjort fel för att allt ska vara bra. Jag kan ha helt fel i min tolkning här, men en del människor verkar inte känna av när de har gjort något fel mot någon eller när de har sårat en annan människa, utan drabbas av ånger först när deras handlingar får konsekvenser för dem själva.  De är så självcentrerade att de inte verkar förstå om det inte uttryckligen drabbar dem. Först då kan det komma en ursäkt. Som påfallande ofta följs av en tro på att nu är allt löst och förlåtet.

Men där har vi väl en stor del av förlåtelse, ursäkter och ånger som många inte riktigt verkar förstå: det är inget friskrivande från ansvar, förlåt är inte ett magiskt ord som gör något ogjort och ställer allt tillrätta. Den som har gjort något fel kan inte göra mer än att ärligt be om ursäkt, inte göra om det och, om det går, reparera eller minimera skadan. Förlåtelsen ligger på den drabbade, som är den enda som kan avgöra hur djupa såren blev och hur lång tid de tar på sig att läka. Handlar det om att någon glömde hålla upp dörren eller gå ut med soporna för tredje dagen i rad kanske det går fort; gäller det beteendemönster som återkommer upprepade gånger kan det ta allt längre tid från gång till gång innan man kan förlåta och gå vidare. Varje nytt förlåt och ny chans kan nagga förtroendet lite till, och det är inte alltid lätt att återuppbygga förstörda förtroenden. Andra sår, brutna löften eller svek kan ta åratal, och även om den drabbade kan förlåta kanske det inte går att reparera och ställa allt tillrätta som det var innan. Vissa förtroenden går inte att få tillbaka.

Det viktigaste i att be om ursäkt är att förstå vad du ber om ursäkt för, ärligt mena det och inte upprepa det. För både din och andras skull.

Visa att du menar din ursäkt. Gör inte om det.